Enarmade banditer

Galenskap eller vetenskap?

Ett kasino med tusentals enarmade banditer, och tusentals människor som timme efter timme stoppar i mynt och drar i en spak. På sätt och vis illustrerar en sådan scen perfekt vår fascination med osäkerhet, och hopp om vinst. En grupp människor runt ett roulettehjul säger kanske samma sak, men roulette har mer av överklass över sig. Enarmade banditer är mer folkligt, kräver ingen croupier och inga drinkar. Att hjulen i den enarmade banditen inte slutar snurra samtidigt, utan ett i taget, markerar också varför vi tycker det är så spännande med osäkerhet. Det är som tre snurrar på rouletthjulet i ett.

Charles Fey brukar uppges som uppfinnare av den enarmade banditen, 1887 eller 1895, osäkert vilket. Men andra experimenterade med liknande maskiner som Fey under samma tid, men med poker som grund. De krävde fem hjul, och en väldig mängd möjliga vinstkombinationer, vilket var opraktiskt på många sätt och vis. Dessutom var vinsterna som betalades ut slumpmässiga. Ett par kunde ge samma vinst som fyrtal. Det är ju självklart ingen bra modell. Om man har så mycket tur att man just fått fyrtal, vill man inte att killen bredvid, som bara fick ett par, ska få en bättre vinst.

Spelautomat

När Charles Fey konstruerade sin maskin hade den tre hjul, och fem olika symboler. De förändringar som skett sen dess har egentligen inte ändrat något i grunden. Ursprungsmaskinerna var helt mekaniska, och krävde ingen elektricitet, så följaktligen var de ganska jobbiga att dra igång, och det var ganska lätt att manipulera dem. Det räckte med att ta en pinne och stoppa hjulen när de rullade med rå kraft, och så fick man sin vinst. Av förklarliga skäl var det populärt bland kunder, men inte lika mycket hos ägarna. Trots alla de problemen spreds de enarmade banditerna snabbt över hela USA.

De viktigaste förändringarna är som skett är huvudsakligen att de först blev elektriska på sextiotalet, och elektroniska på sjuttiotalet. De elektroniska enarmade banditerna tog dock många år på sig innan de blev accepterade. Spelare var misstänksamma, och tyckte de verkade fejk. Att det är långt svårare att manipulera en elektronisk enarmad bandit än en elektrisk spelade inte så stor roll. Människors rädslor är sällan rationella, och de kändes inte lika slumpmässiga som ”riktiga” enarmade banditer. Det är inte förrän nu, när elektronik har blivit något som alla använder dagligen, som de blivit populära.

En del som spelar på enarmade banditer bygger upp väldiga teorier om hur man gör för att vinna. Vissa tycker sig kunna känna när de är ”heta”, eller om en maskin är ”het”, och så spelar de på den. Eller så tror de att enarmade banditer har vinststråk, när man har högre chans att vinna på de, följda av torrperioder, när det är omöjligt. Det finns de som säger att de är bra på att spela på enarmade banditer. Att de är slumpmässiga vägrar de att acceptera. För den som inte tror på allt det här, och tycker det är skrock, kan det verka lite skrattretande. Speciellt irriterande är när de vinner oftare än oss som vet bättre.

Enarmade banditer är lite som Einsteins definition av galenskap; Att göra om samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat. Stoppa i peng, dra i spak. Upprepa i all oändlighet. Einstein trodde inte på slumpen, och var motståndare mot kvantfysiken eftersom, som han sade ”gud spelar inte tärning”. Nej, gud kanske inte spelar tärning eller ens existerar. Men människor spelar tärning och enarmad bandit, och eftersom slump finns där i alla fall, så får vi ibland ett annat resultat. Om vi är galna eller inte är en annan fråga.